Alariks historia

Efter sin fars död övergick Alarik helt till att köpa in varorna billigt i stället för att råna dom rika. Och det fungerade, materialkostnaderna uppvägdes av minskade underhållskostnader av båtarna och änkepensionsutbetalningarna upphörde nästan helt. Han blev heller inte bestulen av någon, alla kände ju till honom genom hans far.

Ja, Alarik gjorde bra affärer, speciellt med karameller, som han hade med sig från Ostasien. Karamellerna blev populära i hela Europa och de goda affärerna med dessa innebar till slut att han övergav Kvarkenpiratens bas i norr.

Den sista seglatsen därifrån skedde 1794 och då tog han med sig sin fru Eugenia och sina barn, förutom sonen Sigmund som blivit bonde och dottern Cornelia, som hade gift sig med en finländare och redan flyttat till Vasa.

Avskeden av dom nu bofasta ättlingarna till Kvarkenpiratens manskap var rörande, trots att alla redan hade förstått att detta skulle hända. Hans trognaste vänner lovade sköta om hamnen och bassängen så att den alltid skulle stå beredd att ta emot Alarik Godispiraten, i fall han ändrade sig någon gång. Men så skedde aldrig. Alarik Godispiraten dog lika lugnt som sin far 1802 i hemmet i Singapore.

Släkten hade då blivit berömd för sina godisaffärer. Alariks dotter Gottfrida, som kallades Gottfrida Gottpiraten hade tagit över ledningen av godisimperiet och redan vid den tidpunkten var Kvarkenpiratens söner och sonsöner mera berömda än Kvarkenpiraten själv någonsin varit. Nu var dom omtyckta överallt i världen tack vare sitt godiskunnande, sin ärlighet i affärer och för sina kvalitetsvaror.

Många myter och berättelser spreds om både Gottfrida och hennes barn Leopold Lakritspiraten, och de ännu äldre historierna om Kvarkenpiraten försvann ur allmänhetens vetskap och fortlevde endast inom familjen. Man vet att flera använde Piraten som förebild och i Indien hade man ett allmänt ordspråk: ”Vill Du göra bra affärer och tjäna pengar, gör affärer med Alariks Godispiratens släkt!”

Och släkten höll ihop precis som förr. Man berättade historier om Kvarkenpiraten och om det vackra och kalla landet i norr, och t.o.m. barnen kände till hamnbassängens hemligheter. Man spekulerade i om den fanns kvar, men ingen hade tid eller tålamod nog att segla dit för att kontrollera.

Inte förrän Leopolds sonson Gottfrid Kioskpiraten som redan var pensionerad, blev änkeman efter sin frus död 1990. Han bestämde sig för att söka rätt på Kvarkenpiratens hemmahamn och ta reda på om det fanns någon kvar där som mindes historierna om Kvarkenpiraten. Nu behövde han inte segla, utan landade i Luleå med flyget från Djakarta.

Gottfrid kände igen mycket av trakten från berättelserna och tack vare Alariks gamla anteckningar hittade han ett ställe som kunde ha varit Kvarkenpiratens hemmahamn. Visserligen var bassängen borta och ingen kände till Kvarkenpiraten, men ändå kändes platsen rätt. Gotthard skickade ett telegram till släkten och beslöt att stanna kvar ett tag i Norra Sverige.

Men det värsta var att ingen i hela landet verkade veta någonting om släktens kvalitetsprinciper rörande godis och godisaffärer. Svenskarna åt mycket godis, men det salufördes uselt. Så efter långt övervägande beslutade sig Kioskpiraten: ”Detta måste rättas till.”

Gottfrid började planera sin entré på den Svenska godismarknaden. Han använde sig av släktens beprövade metoder och testamentet som han fått av sin pappa. Till slut var han så säker på att lyckas med sina planer, att han överlät sitt namn till konceptet, och så öppnades den första butiken med namnet Kioskpiraten i Piteå i början av 1991.